FÖRHOPPNINGAR

... Och förväntningar blir oftast till av ord och
handlingar.
Ögonblick.
Leenden.
Blickar.
Skratt.
Rörelser.

Just nu hatar jag dem.
Jag borde ha lärt mig vid det här laget, att aldrig ha för höga förhoppningar
- då slutar det med att du blir besviken.

Jo, men nog lärde jag mig allt, då. Jag var hon som alltid tänkte "Ha bara inte för höga förväntningar".
Och det hade jag aldrig heller, efter egna erfarenheter. Jag slapp bli besviken, eftersom att jag aldrig hoppades på något mer än vad jag såg framför mig.

Men givetvis så kom du där då, med dina fina leenden och söta ord.
Dina tindrande ögon och blickar, gav mig dessa oundvikliga förhoppningar. Jag släppte taget, och lät mina tankar flyga iväg. Men vad fan kunde jag göra? Allt tydde ju på någonting mer än en enda stor TYSTNAD.



Besvikelse.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0