SANNE THE KID

... Och förväntningar blir oftast till av ord och
handlingar.
Ögonblick.
Leenden.
Blickar.
Skratt.
Rörelser.

Just nu hatar jag dem.
Jag borde ha lärt mig vid det här laget, att aldrig ha för höga förhoppningar
- då slutar det med att du blir besviken.

Jo, men nog lärde jag mig allt, då. Jag var hon som alltid tänkte "Ha bara inte för höga förväntningar".
Och det hade jag aldrig heller, efter egna erfarenheter. Jag slapp bli besviken, eftersom att jag aldrig hoppades på något mer än vad jag såg framför mig.

Men givetvis så kom du där då, med dina fina leenden och söta ord.
Dina tindrande ögon och blickar, gav mig dessa oundvikliga förhoppningar. Jag släppte taget, och lät mina tankar flyga iväg. Men vad fan kunde jag göra? Allt tydde ju på någonting mer än en enda stor TYSTNAD.



Besvikelse.

Ibland vill man bara blunda för världen, blunda för livet, för sanningen.
(Det du inte ser, finns inte)
"Skölj bort det där onda, det bitande mörka", skulle jag kunna säga.
Och jag kan undvika det hur mycket jag vill, jag kan blunda och intala
 mig själv att det bara är på låtsas, men det hjälper mig ingenstans.
Det är bättre att se faran i vitögat, sanningen.
Låt det bita, låt det riva och klösa, det värsta kommer ändå vara över snart.

Ibland vill man bara blunda för världen, blunda för livet, för sanningen
- men i slutändan, vad hjälper det?
För det kommer alltid att finnas en dag, då du ändå måste möta den.
En dag då du måste stå öga mot öga med den.
Och då kan du inte blunda.