Doctor, doctor, please, oh, the mess I'm in.
Jag förstår inte det, jag förstår inte den, men minst av allt
förstår jag mig på mig själv.
Ständigt söker jag efter svar på frågan:
varför känner jag såhär?
Varför denna äckliga ångest, panikkänsla som omsluter mig från
alla håll?
Jag kan inte ta det, inte igen. Förra sommaren var nog plågsam mot slutet,
just tack vare dessa känslor:
Stress, oro, panik, ångest och overklighetskänslor.
Varifrån kommer de, kan jag undra. För det finns inga skäl till att känna såhär.
Det kommer och går, i vissa stunder är det nästintill outhärdligt.
I andra har jag glömt bort dem. Men snart kommer de igen, tycks inte vilja lämna mig ifred.
Jag vill ju vara lycklig. Jag borde vara lycklig.
Men jag hindrar mig själv från att vara det.
Och jag vet att jag låter som ett jävla emo, men jag vill verkligen och verkligen
bara att det ska bli bra. Som förut nångång, då man slapp känna efter hur man mår hela jävla tiden.
Kommentarer
Postat av: Karin
Jag vet att jag inte är den första du skulle vända dig till, men du har lyssnat på mig, och jag gör det samma för dig.
Trackback
